LONY

Jag lär mig av mina misstag.

Eller inte.

Att vara ödmjuk är en styrka

Som ryttare utsätter man sig själv och sin häst för oerhört många faror när man bestämmer sig för att rida ut, utanför ridhusets fyra väggar.

• Älgar (Ryttarna tror att dessa är köttätare, knappast vegeterianer)
• Kossor (Hästarna tycker dessa är missbildande hästar som stirrar skräckinjagande på dem)
• Får (Stenar som plötsligt rör sig, säger hästarna)
• Lastbilar (Hästarna tycker att dom är stora samt ger ifrån sig ett pysljud, som påminner om hästarnas varningsljud)
• Plast i alla former (Oförutsägbart ed otäckt ljud som kan anta alla skepnader)
• Vattenpölar (Här lurar alla sorters sjöodjur, hur många sorter som existerar är inte fastställt ännu)
• Stenar (Svårt att avgöra om det är ett får eller inte)
• Shetlandsponnyer (Alldeles för små för att kunna definieras som hästar samt svåra att tyda)
• Vita streck på vägen (Som om inte svarta fläckar på marken vore tillräckligt läskigt, så finns det även vita..)
• Traktorer (Ryttarna förknippar dessa med fara, hästarna förknippar dem med mat)
• Islandshästar (Vissa hästar har klaustrofobi, andra har Islandsfobi)
• Vattenslang (Kan inte vara annat än en anakonda)

Men idag när jag var ute o red på Chronos tillsammans med Madde & Lacoste så hände något so jag skrattade åt (trots stundens blodiga allvar).

Madde & L travade först fram på stigen och jag & Kronken efter. I förbifarten får jag syn på en liten gul skylt med svart text på sidan av stigen.

"Madde! Stopp!"

"Vad?" Precis då tvärnitar Lacoste för en vattenpöl på marken.

"Det var en skylt där, det stod: RISK FÖR SKJUTBANA. Titta där är en till skylt! Madde, vi befinner oss på ett övningsfält för skottlossning!!!"

Som tur var så regnade det, därför var det ingen övning just då. Haha, det sägs att man ska akta sig för att rida ut under älgjakt. Är det att leka med döden när man ställer sig framför gevären??

¤ Hur söt är inte de här lilla kissen?? Inte helt olik min lilla katt Ninni som är kvar i Stockholm! Den här kattungen bor i huset där jag flyttar in nästa vecka som inneboende.

¤ Syrran måste stanna hemma och se efter Ulmus hovböld så hon kommer kanske nästa vecka istället. Synd, men det blir nog bra i alla fall!

¤ Jag o Rajjan kämpar vidare. Rye är så himla duktig och vi jobbar på med dressyren. Skam den som ger sig. Nästa helg blir det även en regional hopptävling!

¤ Det går bra med ridningen, jag vill  bara så gärna att det ska släppa för mig o Rye även i dressyren. Men jag har ju trots allt världens finaste hopphäst och en bästa vän <3. Det går bra och är rolit att rida skolans hästar också!

¤ Trodde aldrig att jag skulle sakna dig så sjukt mycket, trodde aldrig att jag skulle bry mig. Helt plötsligt kändes det ensamt trots att man försöker tuffa på som ingenting. Det värsta av allt är att jag som vanligt klandrar mig själv. Men men, det kan inte hjälpas.

Idag gick jag o Rye en promenad i skogen i mörkret. Tänk att det har gått 2,5år nu sedan Rye blev min häst. Vi har rest runt på tävlingar o träningar och samlat på oss en massa minnen. Jag tänkte tillbaka:

För 2,5 år sedan befann sig jag och Rye i England: ett fälttävlansstall där jag jobbade i New Forest nationalpark. På det stallet råkade Rye stå. Jag hade arbetat klart för dagen och stallet var tomt. Jag sadlade Rye och satt upp. Vi skrittade ut från stallplanen, över den lilla stenbron som går över bäcken och öppnade sedan grinden som håller vildponnyerna borta från gårdsplanen.
Vi red ut i nationalparken och mötte ett par vilda new forest ponnyer som stod och betade. Vi red förbi och upp på grusvägen som omgavs av träd som inte finns i Sverige. Ekorrar och vildkaniner sprang i gräset. Vi kom fram till utkiksplatsen där en bit av skogen klippts bort för att ge en enorm utsikt från berget. Gula och gröna ängar så långt ögat når, med skogsdungar, små hus och gårdar. En engelsk idyll, som jag o Rye njöt av alldeles själva.
Vi fortsatte följa vägkanten och mötte några bilar. Gräsytan mellan vägen och skogen var ganska bred, det såg ut som om någon hade kört med sin gräsklippare där men det var vildponnyerna som betat ner gräset så jämnt. På ett ögonblick hade Rye fattat galopp för mina hjälper och vi galopperade tills gräsbanan tog slut. Vi svävade fram genom New Forests skog.

Ett par dagar senare stod det klart att jag fick köpa Rye. Ytterliggare en månad senare får min familj träffa honom för första gången, när vi hämtar honom i Örebro. Trots att han stått flera dygn på transport och lastats in och ut fram och tillbaka, så gick han rakt in i vårt släp utan att tveka.

Och nu är vi här, i Linköping. Av en ren slump har vi hamnat här också. Den där sommar ridturen i England känns avlägsen, nu när jag och Rye famlar i mörkret genom regn och lera.

<3

Jag får ibland höra att:

- jag har orealistiska mål

- för höga krav på mig själv

- att jag befinner mig i "min egen lilla värld"

- att jag bör fokusera på det som är bra lite oftare.

Hmm jag har tänkt över det här:

- det är knappast som att jag begär OS-guld i slalomskidor (vilket vore OREALISTISKT) så därför är inte mina mål orealistiska

- jag blir frustrerad när jag inte ens kan lyfta upp hakan när jag rider, sitter bara o kollar ner på hästens öron (vad nu det gör för nytta) och de kraven kan ju knappast vara så höga
- flummig har jag alltid varit, det är ingen nyhet
- visst kan man känna sig duktig ibland, men för att bli bättre är det ens svagheter som man måste träna på.

Jaa mina lärare här på skolan säger:
"Sikta mot stjärnorna så når ni molnen"

Jag tänker:

"Om jag siktar mot slutet av universum så borde jag nå...?"

:)

Haha idag fick jag äntligen en sminklektion på Make Up Store! (1000 tack brudar för presenten!) Det lät ungefär så här:

Make-Up Store-tjejen: "Vad hade du tänkt dig för sminkning?"

Jag: "Ehhr.. fest sminkning. Jag sminkar mig aldrig till vardags."

M: "Inte?"

J: "Nää jag jobbar i stall hela dagarna. När jag väl sminkar mig till fest blir det läppglans och mascara. Mina kompisar gav mig d här i present, de tyckte jag behövde lära mig hur man sminkar sig! Haha."

M: "Aha. Men du rengör ansiktet morgon o kväll varje dag?"

J: " Haha nej."

M: "Okeej, det här är ansiktsvatten och den här krämen öppnar porerna så all smuts försvinner.."

J: "Aaa såna har jag hemma."

M: "Vilken foundation använder du?"

J: "Vad är foundation för något?"

M: "Det här."

J: "Okej, använder jag concealern först och sedan .. sedan..?"

M: "Sedan foundation."

Senare.

M: "Gillar du att ha färg på läpparna?"
J: "aaa."
M: "Vad bra! Då ska jag bara springa o hämta lite saker!!!"
Jag tänker: Är det nu jag ska börja bli nervös? Tänker hon måla mina läppar blå? Gröna? Knallröda??

Hahah nej men allt slutade lyckligt och jag var nöjd med resultatet. Se bilden på inlägget innan ^^

Sedan när Lollo kom hem var det dags på att leta rätt på tvättstugen. Lollo hittade den. Hon hittade även tvättmaskiner. Men hon har ingen aning om hur systemet med lista och tvätt tider fungerar. Trots att det stod skrivet på TRE OLIKA SPRÅK. Lollo gick hem igen.


Slutligen: varför måste man sälja hästar, kan man inte bara köpa alla älsklingar där ute?

Nej okej inte riktigt så illa men ibland undrar jag. Min bilradio har blivit stulen (jag vill slå ihjäl den skyldige), pick upen sa upp sig i fredags när mamma var på väg t linköping. Sedan fick vi åka från norrköping hem i två bilar för att pick upen var lagad, men transporten stannade på skolan. Jag o rye stod över hubertusen som vi så länge sett fram emot. När ulmus skulle på hubertus insåg vi att gräsbrodd, vaccinationsintyg samt kavajer var kvar i linköping men det blev hubertus i alla fall. På väg hem i fredags blev det galet mycket bilköer. Suck.


Kim O´Hara  (Ohyra <3)

Ja som sagt så vann jag o Rye för två veckor sedan och den tävlingsdagen kunde inte ha gått bättre.

Och precis när man känner sig på topp landar man med fötterna på jorden igen; bokstavligt talat.
Förra helgen var det allsvenskan igen. Första klassen kändes Rajjan seg men hoppade iaf. I omhoppningen var svängen lite väl tajt så vi rev. Men det handlade ju om att vinna eller försvinna.
I lagklassen hoppade Rye mycket finare o allt gick bra fram till hinder sju där det blev missförstånd. Språnget blev helfelo jag landade på halsen, kravlade upp igen o drev på mot nästa hinder. Vi hoppade men rev. Sista hindret kraschade vi o´ch jag åkte av. Kände mig som världens elakaste ryttare och var livrädd för att ha förstört Rye s förtroende.

Men det händer även de  bästa, missförstånd ibland så vi biter ihop och tragglar vidare..

Men idag var det klubbtävling på Solna, 90cm. Jag red O´Hara som inte var jättetaggad inne på banan och vi fick några kråksprång. Tog oss runt dubbelnolla och segrade! Ja jag säger då det; hela tiden är fram- o motgångarna en berg-o dalbana....