LONY

Det var någon som sade till mig att vänner är alltid bra att ha. Dom får man inte för många av. Jag tänker ofta på det. Vänner är alltid bra att ha, men inte ska man mäta sina vänner i kvantitet heller...

Jag börjar tröttna på att så ofta bli besviken på människor. Folk som inte visade sig vara ens vänner när man som mest behöver dem. När det känns som man bara ger men får inget tillbaka, det känns som om jag blir kastad till hajarna eller något i den stilen. Att allt bara ska bli så komplicerat, att jag ska behöva tolka allt som inte sägs istället för att bara lita på det som faktiskt sägs. Sedan skrattar folk åt mig; hur kunde du vara så blåögd som trodde så? Då försvinner de ur mitt liv, bara så där.

Nej, säger jag, och sätter ner foten i marken. Jag går inte med på det här. Hästarna sviker mig aldrig, i ridningen sviker jag bara mig och min häst. Inte tvärtom. 

Jag tänker bli en gammal gråhårig enstörig kärring som avskyr människor och låser in sig i sitt stall med sina hästar. Bara för att slippa allt komplicerat som har med människor att göra. Saker blir ju mer komplicerade utan att det behövs. Vilket tar en massa onödig energi.

Men så kommer det aldrig att sluta för mig. För mina vänner och nära och kära gör mig så himla glad. Jag älskar att dela med mig av mig själv till dem och jag vill uppleva allt med dem. Det är människor som finns där för att trösta, stötta, uppmuntra, skratta med, gråta med, uppskatta, prata med.. ja ALLT! Jag vill bara säga till er att ni är ovärderliga för mig och jag vet hur jag ska kunna tacka er för det ni gör. Tänk att man kan uppskatta även de minsta saker så himla mycket.

Ni är helt enkelt det bästa som finns och våga inte tro något annat. Och trots allt vill jag ändå dela mitt liv och vardag med vänner och möta nya människor, för det är inte bara svårt och komplicerat.

Kanske är det jag nu skrivit konstigt, men det är bara lite funderingar :) Alla tre hästarna har varit duktiga idag också!