LONY

Idag gick jag o Rye en promenad i skogen i mörkret. Tänk att det har gått 2,5år nu sedan Rye blev min häst. Vi har rest runt på tävlingar o träningar och samlat på oss en massa minnen. Jag tänkte tillbaka:

För 2,5 år sedan befann sig jag och Rye i England: ett fälttävlansstall där jag jobbade i New Forest nationalpark. På det stallet råkade Rye stå. Jag hade arbetat klart för dagen och stallet var tomt. Jag sadlade Rye och satt upp. Vi skrittade ut från stallplanen, över den lilla stenbron som går över bäcken och öppnade sedan grinden som håller vildponnyerna borta från gårdsplanen.
Vi red ut i nationalparken och mötte ett par vilda new forest ponnyer som stod och betade. Vi red förbi och upp på grusvägen som omgavs av träd som inte finns i Sverige. Ekorrar och vildkaniner sprang i gräset. Vi kom fram till utkiksplatsen där en bit av skogen klippts bort för att ge en enorm utsikt från berget. Gula och gröna ängar så långt ögat når, med skogsdungar, små hus och gårdar. En engelsk idyll, som jag o Rye njöt av alldeles själva.
Vi fortsatte följa vägkanten och mötte några bilar. Gräsytan mellan vägen och skogen var ganska bred, det såg ut som om någon hade kört med sin gräsklippare där men det var vildponnyerna som betat ner gräset så jämnt. På ett ögonblick hade Rye fattat galopp för mina hjälper och vi galopperade tills gräsbanan tog slut. Vi svävade fram genom New Forests skog.

Ett par dagar senare stod det klart att jag fick köpa Rye. Ytterliggare en månad senare får min familj träffa honom för första gången, när vi hämtar honom i Örebro. Trots att han stått flera dygn på transport och lastats in och ut fram och tillbaka, så gick han rakt in i vårt släp utan att tveka.

Och nu är vi här, i Linköping. Av en ren slump har vi hamnat här också. Den där sommar ridturen i England känns avlägsen, nu när jag och Rye famlar i mörkret genom regn och lera.

<3