Restaurangen i Gamla Stan
Ja jag kan inte låta bli att ibland tänka tillbaks på mitt gamla jobb i gamla stan. För ett år sedan när jag gick hem från jobbet, mot tunnelbanan mitt i gamla stan. Stenbyggnaderna som bara osar historia, alla kända människor som bor här och som klivit på samma trottoarer genom tiderna. Jag slutade jobba sent på kvällen, och när jag såg upp mot taken lyste månen ner på gamla stan och trafiken hördes i bakgrunden. Alla människor som gick ut på krogen medan jag gick hem; helt slut i huvudet efter flera timmars jobb. Ibland jobbade jag mer än tio timmar i sträck.
Alla spännande människor och turister jag mötte via mitt jobb. Jag som inte ens visste vilken sida gaffeln skulle ligga på när jag började; plötsligt skulle jag leka vinproffs och sälja de dyraste flaskorna! Och vissa kvällar satt Olderico och spelade bandoñon (stavas d så..?) vid fönstret. Bakgården som under sommarkvällarna lystes upp av levande ljus. Grabbarna i köket som skrålade ikapp med "Svenska favoriter" på radion. Restaurangen fylldes av sydamerikansk musik som handlade om brustna hjärtan och kärlek.. Och världens absolut godaste mat!!!!
Jag måste antagligen ha lämnat spår efter mig i restaurangen,haha. Roberto till exempel, som blev så glad när han kunde lära mig allt han kunde. Vi körde vårt eget stuk och hade sjukt kul tillsammans även om vi också skrek på varandra. Haha. Ibland undrade jag om inte jag själv hade sydamerikanskt blod: de är kända för sitt vilda temperament och jo tack, det var inte lätt alla gånger att jobba ihop med den här ligan. Jag lärde i alla fall Byron svenska och vi hade roligt tillsammans, vi skötte restaurangen själva vissa kvällar.
Igår skrattade jag. Jag fick sms; av Roberto. Haha, än har han inte glömt mig och han undrade hur det går för mig. Jag frågade om de klarade sig utan mig på restaurangen. Vi får se vad han svarar.
Alla spännande människor och turister jag mötte via mitt jobb. Jag som inte ens visste vilken sida gaffeln skulle ligga på när jag började; plötsligt skulle jag leka vinproffs och sälja de dyraste flaskorna! Och vissa kvällar satt Olderico och spelade bandoñon (stavas d så..?) vid fönstret. Bakgården som under sommarkvällarna lystes upp av levande ljus. Grabbarna i köket som skrålade ikapp med "Svenska favoriter" på radion. Restaurangen fylldes av sydamerikansk musik som handlade om brustna hjärtan och kärlek.. Och världens absolut godaste mat!!!!
Jag måste antagligen ha lämnat spår efter mig i restaurangen,haha. Roberto till exempel, som blev så glad när han kunde lära mig allt han kunde. Vi körde vårt eget stuk och hade sjukt kul tillsammans även om vi också skrek på varandra. Haha. Ibland undrade jag om inte jag själv hade sydamerikanskt blod: de är kända för sitt vilda temperament och jo tack, det var inte lätt alla gånger att jobba ihop med den här ligan. Jag lärde i alla fall Byron svenska och vi hade roligt tillsammans, vi skötte restaurangen själva vissa kvällar.
Igår skrattade jag. Jag fick sms; av Roberto. Haha, än har han inte glömt mig och han undrade hur det går för mig. Jag frågade om de klarade sig utan mig på restaurangen. Vi får se vad han svarar.
Kommentarer
Trackback
